Ogenomtänkt

Jag har sagt upp mitt korridorsrum. På SSSBs (Stockholms studentbostäder) hemsida har jag kastat mig över en 3:a med eget kök och 2 badrum som ingen annan lagt bud på. Jag kastade ett snabbt öga på bilderna och sen var den min! Helt ogenomtänkt, men jag är övertygad om att ju större ju bättre, och jag ska få ett eget kök! En sådan här chans kommer inte igen för mina ynka ködagar.

Mamma, Linnea och Josse är på besök när jag får nycklarna. Och från första titten så bor jag där.  Mitt korridorsrum har jag sett på listan över lediga lägenheter för ett par dagar sedan.
Vi går tillsammans och tittar igenom den enorma nya lägenheten. Först kommer vi in i en hall med en gräslig plastmatta till golv, den har som linjer med en massa färgglada kvadrater, i övrigt är den gulvit och fläckig. Direkt till höger finns ett badrum, till vänster om badrummet finns ett valv som leder in till en annan hall med 2 sovrum. Rakt fram sett från ytterdörren finns ett långsmalt kök. I köket finns ett fönster med en fantastisk utsikt som man skulle kunna tro är från 10:e våningen (Fast att lägenheten ligger på 4e våningen).
Till vänster om köket finns ett till stort sovrum/vardagsrum och till vänster om det, ett förråd.
Mitt första intryck är att den är stor och upplyst. Jag är så exalterad över att få inreda alla rummen. Mamma, Nea och Josse är också överraskade.
Då jag inte har möbler för en 3:a så flyttar vi in i köket till att börja med. Jag vill hellre ha 1 välmöblerat rum än 3 halvtomma. Jag står och packar upp mina saker när Nea och Josse kommer in till mig. De är uppjagade och pratar i munnen på varandra; ”Vi har hittat det andra badrummet!”.

Vi går igenom det stora vardagsrummet/sovrummet till vänster om köket och där inne finns en dörr. Dörren är lätt att urskilja ur väggen trots att den är täckt av samma mönster som rummets väggar. Vi går in. ”Badrummet” är stort och har rejäla lysrör som hänger från det höga taket. Badrummet är helkaklat med sjukhusgröna väggar och vitt golv. Mitt på golvet står ett badkar och bakom badkaret står 3 gröna bås, framför båsens dörrar står 3 toaletter (Vad gör båsen där om toaletterna ändå är placerade utanför?). Till höger om båsen och badkaret, mot ena kortsidan, står en brits. På britsen finns rester av torkat blod. Luften i rummet är tjock och instängd och det tar emot att ta ytterligare ett steg in, så jag väljer att bara kika in från dörröppningen.
Vi går ut, släcker och stänger dörren efter oss. Därefter blir miljön i hela lägenheten helt förändrad. Den känns mörkare, tommare och kallare för varje dag. Det är som att det blir färre och färre fönster och snart är 2 av sovrummen helt utan, de känns tomma, mörka och instängda. Övriga fönster (förutom köksfönstret med den fantastiska utsikten) vetter ut mot butiker, förråd och kontorslokaler och släpper inte in ett dugg solljus, bara insyn.
Jag börjar bli ledsen och missnöjd, tänker att det här var ju inte så genomtänkt, och jag trivs inte alls. Efter att ha hittat det där ”badrummet” vill jag inte stanna en sekund till. Jag vill flytta tillbaka till mitt korridorsrum. Mamma, Nea och Josse som fortfarande är på besök säger åt mig att ”nädu, nu bor det en annan student i det rummet, men du kan ju prova ringa SSSB och fråga”. Jag förstår själv att det inte skulle gå. Men kanske skulle jag kunna byta boende med studenten? Vem vill inte ha en 3a med dubbla badrum? Eller så skulle jag kunna hyra ut det stora sovrummet med tillhörande badrum. Det är ju ändå bostadsbrist..
Men då fick jag höra att min lägenhet är ett tidigare sjukhus för svårt sjuka flickor. Huset hade byggts i panik för 100 år sedan i brist på lokaler. Alla visste det, utom jag.

Jag gråter för att jag har varit så dum. Mamma, Nea och Josse förstår mig inte. Josse säger ”MEN! Vill du flytta bara för det där badrummet?!” och Nea menar att 100 år är ju ingenting, jag ska vara glad att det inte är äldre än så. Vilka optimister.

En morgon går jag ut i trapphuset, jag tänker gå en våning upp och fråga om den som bor där också har en blodig gammal brits i sitt extra badrum. När jag kommer utanför min dörr möts jag av en korridor i en högstadieskola. Eleverna springer, skriker, slåss och smäller i skåpluckorna. Otroligt att min lägenhet kan kännas så tyst och ensam med det livet utanför. Jag går en trappa upp. Utanför lägenheten ovanför min står en kille och skäller på några elever som stör honom genom att sitta och skrika utanför hans dörr. Han är så upptagen i utskällningen att han inte ser mig. Dörren är öppen så jag kikar in och häpnar. Lägenheten är som en hotellsvit. Den har en öppen och upplyst planlösning med stora fönster runt hela lägenheten som vetter ut mot ”10-våningsutsikten”. På TVn går nyhetsmorgon och kaffebryggaren puttrar hemtrevligt. Jag skiter i att fråga och går istället ner till mig igen. Jag kliver in i min hall och stänger dörren bakom mig. Det blir helt tyst. Det enda som bryter av mörkret är den smala strimma solljus från köksfönstret som letar sig in i hallen där jag står. Det luktar instängt och dammigt och hela lägenheten är fylld av en tung, tryckande känsla. Mamma, Nea och Josse är inte kvar.
Jag förstår varför ingen har lagt bud på denna lägenhet, det här är rötägget som idioter som jag går på, utan att kolla upp fakta först. Jag känner mig dum, ensam, rädd, otrygg och ledsen.

Och jag vaknar. Jag känner samma känslor, till och med den tryckande känslan. Drömmen kändes så äckligt verklig. Jag ligger kvar ett tag tills jag fattar att jag bor här och inte heller har sagt upp mitt rum. Jag har aldrig varit så tacksam över mina trygga, välmöblerade, varma och upplysta 17 kvadratmeter, som jag är nu!